Jag har varit löparkonvalecent förra veckan ...väry deprimerande! Funderingar har gått runt mina nya skor...så igår sadlade jag om till "the old ones", vilka förövrigt är ganska nya men något rundade undertill. Jag tänkte lunka på i sakta mak på Skatås 2.5 km, för att känna in löpsteg, knän, skenben, höfter och gud vet allt som krävs för lite spring i benen.....jag menar -hur svårt kan de va?! Man kan ju till och med lära gamla hundar att sitta, förvisso med en godis eller tre -jag kanske borde ha en påse Basset* i fickan. However, väl på plats kändes 2.5an förfärligt meningslös så saktamaken fick ta sig fram längs 8:an utan vare sig blod, svett eller tårar........på under 50 minuter!!

Alltså, veckan innan mitt "löparknä" gav sig till känna sprang jag fortare och hade bara en musiklista att koncentrera mig på (nu en hel kropp).....så jag tippar på gott och väl under 45 minuter -uppstått har Jesus och alla barnen!

 

Så, vad kan vi dra för slutsats av det här? Att det är lättare att springa på framfoten i gammelskorna vilket passar mig, att jag är.....och nu kommer det -FÖR VÄLTRÄNADmoooaahahahahaha för den gamla kroppen och borde springa KORTARE -eller SAKTARE? Sen var det nyttigt som ett äpple att husband var med eftersom allt då ska mätas i tid, och jag med denna mer precisa information sprattlade upp ur dethärbliraldrigbättre-hålet. Här ska börja tidtagas vänner -just Watch me!